Mästarmanipulatören Margit Norell

Titel: Mannen som sluta ljuga
Författare: Dan Josefsson

Vad kan man egentligen säga om denna bok som inte redan är sagt? Inte så mycket, men ändå något. Det är ett lovvärt journalistiskt grävarbete. Den stora skandalen Quickfallet överträffas bara av skandalen att detta slags journalistarbete är ensamt i sitt slag i dagens Sverige. Specifikt detta grävarbete var förstås inte enkelt, men faktum är att allt redan fanns serverat på ett silverfat. Redan i början av boken berättas att det är Thomas Quick själv som berättar för författaren att det är Margit Norell som ligger bakom hela kedjan av mänskliga, terapeutiska och juridiska katastrofer. Författaren behöver bara bekräfta att denna uppgift är sann, och därefter skriva boken. Som sagt fortfarande ett viktigt arbete, men Cynikern är en person som gärna läst en historia om en grävare som "löst ett mysterium". Heder åt Josefsson som inte låtsas som om han gjort ett sådant arbete, utan sanningsenligt berättar att han fick historien till skänks.

Berättelsen är alltså i grunden om hur författaren bekräftar hur skandalen kunde gå till. Gissningsvis finns en hel del överlapp med Hannes Råstams bok om Fallet Thomas Quick. I boken finns även en hel del levnadshistoria om framförallt Margit Norell och Thomas Quick. Detta kan man se som nödvändigt för att få den fulla förståelsen. Alternativt som utfyllnad för att öka sidantalet, beroende på hur cynisk läsaren är.

När det finns så många inkompetenta och korrupta karaktärer i boken kanske man skulle göra ett försök att hitta den allra största skurken? Sannerligen ingen lätt uppgift, men Cynikern ger kandidaterna.

Det är nog få som påstår att Thomas Quick/ Sture Bergwall har varit guds bästa barn, men i denna samling är han rena korgossen. Margit Norell var en ond mästarmanipulatör, men efter vad vi tror så agerade hon efter vad hon trodde var en bra terapi. Vilket knappast är en godtagbar ursäkt då hon låste sig vid en terapimetod som vid alla vetenskapliga utvärderingar saknar effekt (bortsett från ren slump). Hon förälskade sig religiöst i en metod och bortsåg från att den varken fungerar eller har förklaringsvärde. Å andra sidan helt i den etablerade psykoterapeutiska traditionen a´la Freud.

Övriga karaktärer som kan komma ifråga har alla två saker gemensamt. De är betalda av samhället för att göra en tjänst till samhället. Dessutom missköter de gravt detta åtagande, d.v.s. sina jobb. Åklagare Christer van der Kwast och försvarsadvokat Claes Borgström är två personer som uppenbarligen skulle sälja sina egna mödrar för att öka den egna pondusen. Att göra sitt jobb hamnar längst ned i prioriteringslistan om man kan stärka sitt varumärke. Den förra inte minst väletablerad karaktär som den inkompetente spefågeln von Skyffel i många romaner av Jan Guillou. Göran Lambertz framstår som den mest korkade mannen som gått i ett par skor. Detta inte minst för att han hävdar att ett bindande bevis för mord är att en spårhund (Sampo, känd från Veckans Brott) markerar en plats i skogen [i maj 2015 klarlagt att hunden först markerat platsen innan Quick nämnt samma plats]. Därför fanns ingen orsak att som justitiekansler granska rättsfallet. Speciellt som en av dem han skulle granska, sin idol Borgström, förklarat att det inte finns något att granska. Att polisen Seppo Penttinen framstår som den mest inkompetente polisen är kanske inte lika förvånande. Det finns så många poliser att det nästan av statistisk nödvändighet måste finns ett antal poliser som helt saknar både tankeverksamhet och utredningsförmåga, och som tycker att samhället tjänar bättre på att poliser gömmer undan bevismaterial som kan fria åtalade personer. Det är inte helt lätt att sålla ut sådana kandidater till polisyrket, men i den gamla skolan han kommer från gjorde man inte ens några försök att sålla ut dessa minst lämpade aspiranter.

Sist men inte minst har vi psykologiprofessorn Sven Å. Christianson som förtjänar ett eget stycke. Cynikern är nämligen svag för konceptet "rule of law". Att åklagare och ibland även försvarsadvokater har politiska ambitioner leder dem obönhörligt till att vara korrupta. Ingen ursäkt, men tyvärr en förklaring. Likaså att en stor del av psykoterapiområdet domineras av charlataner är helt enkelt sakernas tillstånd. Man kan bara att beklaga att personer som behöver medmänsklig hjälp hamnar i klorna på denna yrkeskategori. Åtalade personer kan alltså "misshandlas av systemet" innan de får en rättvis domstolsbehandling. Vilket är synd och skam, men där skall det i teorin ta stopp. Eftersom en domstol (eller jury) sällan har någon kompetens att förstå brott svårare än misshandel behövs experter. Att vara expert är en allvarlig sak, och därför är det ofta professorer eller liknande som kan komma ifråga. När då en korrupt expert lirkar sig in i systemet så faller hela poängen med domstolsprocessen. En expert som i detta fall bekräftar att det i människans psyke är helt normalt att ju mindre fakta som stämmer i ett erkännande, desto mer troligt att det faktiskt är en gärningsman som erkänner! Man undrar visserligen vilka nötter som varit nämndemän i domstolen, men å andra sidan var det säkert svårt att inte tro på en professor. Det är dessutom en riktig universitetsprofessor, och inte någon "professor" på Rikspolisstyrelsen eller liknande institution. Synd bara att professor Christianson (fortfarande i tjänst!) hade låtit sig manipuleras av Margit Norell i sin längtan efter en modersgestalt.

Finns att köpa hos bl.a. Adlibris, Bokus, CDON.