Vem vill egentligen läsa en bok som Dirigenten från Sankt Petersburg?

Titel: Dirigenten från Sankt Petersburg
Författare: Camilla Grebe & Paul Leander-Engström

Denna bok kan till en början förefalla intressant för många typer av läsare.

1. Den slumpmässige läsaren som i förbifarten plockar en bok inför tågresan. 
2. Läsaren som tidigare läst böcker av Grebe och vill ha mer (Cynikern har inte läst Grebe tidigare).
3. Läsaren som är intresserad av Ryssland
4. Läsaren som gillar underkategorin finans-thrillers. Här återfinns läsare som är intresserade av finans i allmänhet, på samma sätt som man kan vara intresserad av Ryssland i allmänhet. En annan och bättre orsak för den vane läsaren att gilla denna subgenre är att den är mer krävande. Inte minst för författaren. En vanlig thriller jobbar med simpla brottsmotiv: psykos, hämnd eller snöd vinning. Även i finansthrillers är motiven snöd vinning, men det involverar mycket planering. Brott i stundens hetta förekommer nästan aldrig. Det kan jämföras med hur det fungerar i den verkliga världen och titta på statistiken vad gäller hur svårt det är att fälla ekonomiska brottslingar i domstol, även fast man med 99,99% säkerhet vet att personen är skyldig. Välgjord brottsplanering leder till mer komplexa utredningar, och därmed låg grad av uppklarande.

Som läsare ställer man inte alltför stora krav på deckare i jämförelse med en roman. Problemet med just denna bok är att den försöker vara för många saker samtidigt - utan att lyckas speciellt bra.

1. Ren action och spänning. Själva basen för en deckare är, och vad som söks av den slumpmässige läsaren (enligt ovan). Svårt att misslyckas med detta om bara författaren har ett minimum av språkbegåvning, vilket man väl får förutsätta gäller alla författare som ges ut av förlag.
2. Skildra ett personligt mörker hos huvudperson. Många, ja rent av de flesta, människor bär på trauman, mörka minnen eller liknande. Så det är inte orimligt att karaktärer i böcker också skall ha dessa mörker. Däremot finns det i just den här boken ingen som helst poäng i skildring av huvudpersonens mörker. Det tillför ingenting till handlingen, bidrar möjligen  till stämningen men är förmodligen tillkommen för att motivera storyn i de kommande böckerna i trilogin. Stor tumme ned.
3. En historisk politisk insikt om Ryssland de senaste tjugo åren. I författarduon är det Grebe som är författare, och Leander-Engström som sitter på ett "unikt material" sedan han jobbade i Ryssland kring sekelskiftet. Ett material han inte vågat använda för dokumentär skildring då det inte skulle uppskattas av vissa mäktiga personer. Inte heller har han lyckats använda materialet till att skriva en roman på egen hand. Därav samarbetet med Grebe, som  han kände sedan studietiden. Tyvärr då så kan man bara konstatera att det inte finns någon speciell insiderkunskap som lyser igenom i historien. De politiska förvecklingarna är vad vem som helst som läser tidningar känner till, och själva det maktpolitiska spelet skildras inte heller det med någon större grad av insider-känsla än vad man kan få genom en tv-serie i genren, House of Cards m.fl. Hade boken givits ut för 10 år sedan kunde man varit mildare i kritiken, men vid det här laget är denna epok så dokumenterad att denna s.k. insiderberättelse mest förefaller naiv. Det har ju t.o.m. hunnits skriva doktorsavhandlingar om epoken. Det vanliga är ju annars att konsten beskriver skeenden innan den akademiska världen börjar forska. 
4. Ett mysterium (i allmän betydelse) som skall nystas upp. Mysterium gillas av läsare som även söker intellektuell stimulans i läsningen. Man vet att det finns en lösning till ett deckarmysterium, och om författaren är tillräckligt duktig, så vågar denne lämna ledtrådar så att läsaren på egen hand kan komma fram till lösningen. Ledtrådarna får naturligtvis inte vara alltför uppenbara. Det skall vara svårt, men inte omöjligt, att för läsaren gå igenom samma process som bokens mysterielösare. Det stora problemet här är att det inte finns ett mysterium att lösa, även fast boken låtsas som om detta vore fallet och skildrar en process där ett mysterium nystas upp. 

Huvudpersonen är finanskillen Tom. Tom känner affärsjuristen/advokaten Fredrik. Boken börjar med en förspel tio år tidigare än den egentliga handlingen, där Fredrik får betalt för utförd tjänst med aktier i ett bolag. Han varnas att inte sälja dessa aktier. Om han i framtiden vill omvandla aktierna till pengar skall han alltså sälja tillbaka aktierna till den personen han får aktierna av. För att det inte skall råda några tvivel om hur viktigt detta är för Fredriks hälsa, så tvingas han avrätta en person (minns att det är 90-talets Ryssland). Självklart lovar Fredrik att inte sälja till någon annan. När den egentliga handlingen börjar så visar det sig att Fredrik fortfarande bor i Ryssland och umgås med Tom. Fredrik planerar dock att flytta med familjen till London, och som ekonomisk startplåt för detta sälja dessa aktier - till någon annan (sic!). Det är alltså inte speciellt konstigt att Fredrik kommer råka ut för tråkiga saker. Irriterande nog glömmer författaren detta förspel och målar upp andra tänkbara skurkar i handlingen, som kompisen Tom får tampas med. Det är förstås så att ur Toms synvinkel så gör han sitt bästa för att lösa detta mysterium på bästa sätt, även om han verkar ha en del blinda fläckar. Haken är att Fredriks handlande är helt irrationellt, och helt saknar trovärdighet. Hur kan en normalt funtad affärsjurist svika det han lovat till en person som är så kallblodig och farlig?

Författarna målar alltså upp ett låtsasmysterium för att få en bok att skriva. Utan detta mysterium hade boken nämligen blivit tämligen kortfattad. Ändå hade Cynikern föredragit det så att mer tid funnits till bättre böcker.

I boken förekommer också en del ryska ord. Möjligen för att få en rysk känsla. Cynikern tycker inte det är försvarbart att lägga in utländska glosor i skönlitteratur om det finns ett bra svenskt ord som beskriver samma sak. Det finns utländska ord som är oöversättbara och då fyller dessa ord på främmande språk möjligen en funktion. Det gäller dock inte de ryska orden i denna bok, exempelvis sok som helt enkelt betyder juice!

En annan lustighet som författaren har är att vara på något slags personligt korståg gällande hårfärg. Var och varannan person i boken är nämligen rödhårig. Hur handlingen kan drivas framåt av att personer är rödhåriga är obegripligt, men författaren väljer ändå att påpeka att färgen på håret är just röd.

Det här är alltså en taffligt skriven historia, som varken ger en unik initierad skildring av modern rysk historia eller bjuder på ett intressant mysterium.


Uppdatering 2019:
Några år efteråt finns en tv-serie kallad Dirigenten som bygger på denna bok. Om boken var taffligt skriven så är tv-serien inte mindre tafflig. En god sak är ändå att man stuvat om i handlingen så att det inte genast blir uppenbart att handlingen inte håller. Faktiskt nästan som att skaparna läst detta blogginlägg. I tv-serien gör Fredrik inget idiotiskt misstag på egen hand utan det är Tom som beter sig som en ännu större idiot än i boken.

Finns att köpa hos bl.a. Adlibris x2 inbunden, Bokus inbunden, CDON inbunden.