En bra svensk politisk thriller är efterlängtad, men tyvärr...

Titel: En rasande eld
Författare: Andreas Norman

Det skrivs inte alltför många politiska thrillers i Sverige, och de av dessa som även kan kallas läsvärda, efter att Guillous Hamilton pensionerades, är lätt räknade. Denna romandebut handlar till en del om säkerhetspolitik fast rör sig mest i den lilla världen kring huvudpersonen Carina som jobbar på Utrikesdepartementets (UD) "viktigaste avdelning", den säkerhetspolitiska. På en tjänsteresa får hon en hemlig EU-rapport av en okänd man. Mannen gillar inte det förslag till nya lagar och policy som dokumentet innehåller och ber Carina att läcka dokumentet så att projektet läggs ned då policyn tydligen skall vara mycket kontroversiell. Anledningen till att mannen väljer just Carina är att han tror Carina är en rättskaffens person då hon har bråkat om rasism på ett EU möte - hon har trots allt en egyptisk pojkvän. PK-varning från start alltså.

Boken börjar mycket bra med beskrivningar av UD och anekdoter om en utrikesminister som har fotografiskt minne men möjligen mindre talanger på andra områden... Man känner att här kommer en intressant och intelligent berättelse, speciellt glädjande då Cynikern just avslutat ett riktigt bottennapp. Tyvärr slutar det bli intressant ganska snart, när Carina blir konfronterad av sina överordnade för att hon skickat dokumentet till tre personer på justitiedepartementet. Just det, hon valde att inte läcka dokumentet till media. Författaren är bitvis pedagogisk, som i början av boken, men här får man ingen rimlig förklaring till varför Carina blir hemskickad och dessutom utredd av polis för att att hon skickat dokumentet till justitiedepartementet, såvida inte alla chefer i statsförvaltningen är med i komplotten, men det kan spoilas att så inte är fallet. Det blir helt orimliga konsekvenser av detta email, men uppenbarligen vad författaren anser lämpligt för att boken ska kunna ta nya vändningar. Action-vändningar närmare bestämt! Som exempel på stereotypisk action kan vi ta att efter ett tag lyckas Carina identifiera den okände man som hon fick dokumentet av. Hon kan alltså lätt visa att det inte är hon som "konspirerar mot EU" genom att inneha detta dokument ( som redan det är gravt haltande logik: om hon velat konspirera mot gruppen bakom rapporten hade det varit aaaaaningen mer smart att göra något annat med dokumentet än att e-posta det till justitiedepartementet). Nej, hon väljer naturligtvis att istället fly genom ett badrumsfönster när polisen kommer för att förhöra henne. Klassisk Bourne Identity, suck. Djärvt att anpassa handlingen i en debutbok till actionfilm, kan man tycka. Tyder på väl mycket självförtroende, alternativt girighet.

Handlingen blir alltså helt platt efter denna passage. Författaren bekräftar även själv :

Ärligt talat hade jag ingen aning om hur berättelsen skulle utveckla sig. Det var först sent i skrivprocessen som jag anade hur det skulle sluta.

Ja detta gick verkligen inte läsaren obemärkt förbi! Det enda Cynikern är övertygad om är att slutet var uttänkt långt i förväg. Det bryter av berättelsen ytterligare en gång! Plötsligt får läsaren en präktig moralkaka om värdet av det öppna samhället visavi (utländska) underrättelsetjänsters behov att manipulera folk och politiker, och även om några andra ämnen som exempelvis rasism. Denna samtids-kritik kan vara befogad men känns fel i sammanhanget då den inte hänger ihop med övriga berättelsen. Bättre hade varit om denna kritik hade varit inlindad längs hela berättelsen. Ja bäst av allt hade naturligtvis varit om boken fortsatt som den började, mer intellektuell och mindre action.

Boken igenom får man också till leda veta hur begåvade människorna på UD är, jobbar massor med övertid och inte minst är de underbetalda. Om siffran som nämns, 28000 kr i månaden, är sann för en utbildad och begåvad analytiker på den "viktigaste avdelningen" som gjort ett bra jobb i fem år, då är Cynikern visserligen benägen att hålla med. Det är bara svårt att tro att detta verkligen är sant, och i så fall måste det rimligen finnas en hel del andra fördelar (obeskattade sådana) med jobbet som författaren väljer att hoppa över. Martyrrollen känns kanske bättre.

En ny upptäckt med boken är det här med könsperspektiv. Till en början i läsandet fanns bara en underlig känsla att det är ett udda val att låta huvudkaraktären vara av motsatt kön till författarens. Ju mer man tänker på det desto bisarrare blir det. Varför detta val? En man kan aldrig helt beskriva de resonemang som en kvinna för i sitt inre, alltså de ocensurerade tankarna. Självklart kan både män och kvinnor beskriva den politiskt korrekta version av hur de inre tankarna leder till beslut och handlingar, men vem behöver få detta repeterat för sig i dagens samhälle? Det måste finnas en agenda med detta val, men det enda en PK-skadad cyniker kan tänka ut är att det krävs en kvinna för att göra så korkade val (hoppa ut genom fönster istället för att bli  förklarad oskyldig till felaktiga anklagelser) att boken överhuvudtaget kan skrivas. Men nej, så enkelspårig är inte ens denna Cyniker. Måste vara något annat. Framöver kommer det bli en tumregel i Cynikerns bokläsande att vara hälsosamt skeptisk till böcker där författaren och huvudkaraktären har olika kön, såvida inte en bra förklaring finns. Cynikern har inte läst Madame Bovary och vet därmed inte hur mycket av en kvinnas känsloliv som beskrivs, men finns det verkligen någon annan vuxenbok som lyckats med detta udda grepp?

En detalj som roade är att Carina (och därmed den genomsnittlige UD-medarbetaren i verkligheten får man förmoda) kollar på Stratfor (har egen Youtube-kanal). Cynikern blir kluven, då han verkligen tycker det är en utmärkt källa för analyser och nyhetsvärdering. Å ena sidan glädjande att det ändå finns visst hopp i att UD tar till sig analyser som i Cynikerns tycke är vettiga, och inte kör på en helt egen linje beroende av sittande utrikesministers demoner. Å andra sidan är det skrämmande att UD trots allt inte har den kompetens själva (2500 anställda enligt boken) som det krävs att bedöma omvärlden, utan måste vända sig till en amerikansk tankesmedja. Amerikansk betyder i detta sammanhang inte samma som amerikanska staten. Tankesmedjan är nämligen måttligt uppskattad av USAs regering, och befinner sig långt från Washington D.C., närmare bestämt i Austin, Texas. Som kuriosa kan nämnas att den ledande tänkaren på Stratfor publicerade en mycket bra analys (på rätt nivå för oss som inte hade föräldrar som diskuterade utrikespolitik vid matbordet) om hur det kommer sig att lilla Nordkorea kan manipulera omvärlden så förträffligt. Som av en händelse antydde ledaren Kim Jong-un bara någon vecka efteråt att Austin är ett prioriterat mål för sina få, om ens några, kärnvapenmissiler.

Finns att köpa hos bl.a. Adlibris inbunden, Bokus inbunden, CDON inbunden.