Det var en gång ett land långt upp i kalla Norden. Det var synd om folket. Inte bara frös de och huttrade så att de hela tiden längtade efter fika, som var det folkliga ordet för en het kopp kaffe med tillhörande kaka. Folket var även bedrövat för att de vid senaste valet råkat välja politiker som var lata. Politikerna hade låtsats att de skulle arbete hårt om de bara blev valda. Folket hade trott på de fagra orden. Men det hade visat sig att politikerna var mest intresserade av att fika. Mycket mer fikasugna än folket som valt dem. Dessutom var det ju politikerna som bestämde fram till nästa val. Inget kunde därför få politikerna att sluta dagdrömma om nästa fikastund, såvida de inte redan satt och fikade. Så där satt nu folket med skägget i brevlådan.
Folket hade ändå ett visst hopp om att politikerna skulle börja arbeta om bara politikerna först kunde välja den främsta bland sina gelikar, en statsminister. För det hade de alltid gjort förut. Detta hade kunnat vara en enkel procedur. Politikerna hade dock varit slugare än så. Istället för att direkt välja statsminister hade några särbegåvade politiker bestämt att politikerna först skulle utnämna landets lataste politiker för att denne skulle föreslå vem som politikerna kunde utse till statsminister.
Nu frågar sig läsaren. Varför inte lika gärna låta landets (även utanför politikernas krets) främsta latoxe föreslå statsminister? Men detta hade redan testats förr i tiden och politikerna litade inte riktigt på att den främsta latoxen hade tillräckligt med ork för sådant. Det var alldeles för stor risk att den främste latoxen skulle fastna på ett av sina privata kafferep. Det var så lätt att glömma tiden när det fanns både fika och fina kaffeflickor att njuta av.
Politikerna hade alltså valt den allra lataste politikern och utsett honom till Talman. Hans namn var Andreas Norlén. Hans like fanns inte i hela riket när det gällde att fika. Norlén var kungen av fika. För folket fanns dock ett problem. I landet fanns två politiker som tävlade om att bli statsminister. De hette Svetsarn och Televinken. Båda voro också de lata. Och fikasugna. Problemet var att det var Televinken som utsett Norlén till talman. Televinken var visserligen inte statsminister men hade ändå det näst bästa. Han hade en talman som kunde vara hans alldeles egna marionettdocka eftersom Norlén stod i tacksamhetsskuld till Televinken. Norlén skulle ju få ha sitt fina och välbetalda ämbete fram tills nästa val. Detta kunde vara fyra år bort om Televinken och Norlén spelade sina kort väl och fikade maximalt. Dessvärre kunde valet också vara mycket närmare i tiden om man drog ned på fikandet. Så fika gjorde man.
Folket förundrades att det verkligen var möjligt att fika så mycket som Norlén gjorde. Vad tänkte talmannen om det? Han brydde sig inte, han bara fikade vidare.
Ledarsidorna påpekade syrligt redan tidigt i fikaprocessen att Televinken inte hade pengar för ett extraval förrän i maj 2019. Det låg nära till hands att talmannen kanske ville göra Televinken till lags genom att fördröja tiden till ett extraval. Han stod ju i tacksamhetsskuld. Avslöjad! Så skulle medierna ropat i ett normalt land. Men inte i detta land. Så talmannen fikade bara lugnt vidare och sköt extravalet längre fram i tiden.
Elaka personer påpekade hur mycket pengar som Norlén tjänade så länge han var talman. Pengar som skulle gå till någon annan vid ett extraval. Norlén låtsades inte förstå och fikade vidare.
Som ni fick berättat är talmannens roll ett extra steg i processen som förhindrar ett snabbt val av statsminister. Talmannen utser kandidater i sin egen takt. Detta påhittat av särbegåvade politiker. Vår fikande talman ville inte visa sig vara mindre särbegåvad, så han införde i sin tur ytterligare ett steg i processen. Min dräng hade också en dräng osv. Norlén omdefinierade sitt uppdrag från att utse kandidater till en statsministeromröstning till att i stället utse sonderingspersoner. Ett genidrag. Nu frigjorde han en hel massa tid till att fika och Televinken var också nöjd när ett extraval sköts längre och längre fram i tiden.
Folket blev mer och mer kritiskt och skämtade bitskt om den fikande talmannen. Talmannen fick i en Kvartal-intervju kommentera om han hade någon insikt i hur han misskötte sitt uppdrag.
Självkritik finns det tid för, men nu är det tid att arbeta, svarade Norlén. Men det han tänkte var i själva verket att självkritik kan ni glömma, nu är tid att fika.
Svetsarn då, vad tänkte han om det hela? Han satt lugnt i båten. Han var ju faktiskt fortfarande statsminister. Åtminstone på papperet. Men det skadar förstås inte att lite varsamt vagga båten så att folket påminns att det finns personer som inte fikar på heltid. Svetsarns förra valgeneral talar om det självklara i Kvartals veckopanel. Enda sättet att komma framåt är att rösta om statsministrar. Aningen tills en statsminister blir godtagen eller till ett extraval måste utlösas, varvid omröstningarna börjar om. Fika mindre och rösta mer.
Hur slutade sagan kan man undra. Ja så vitt vi vet sitter Norlén fortfarande på sin kammare och han fikar. Och fikar. Och fikar. Och fikar. Och fikar. Och fikar. Och fikar. Och hör vi inget annat så fikar han väl än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar