Historisk essä när den är som bäst - och sämst

Titel: Påven hade sju barn
Författare: Göran Ramberg

Leonardo da Vinci, det var verkligen ett levnadsöde med genomslag på både samtid och framtid. Åtminstone enligt de lärare som fanns i grundskolan. Denna bok består av tre nedslag i samma region, Italien, och i samma brytningstid mellan medeltid och renässans. Kort sagt så hände många spännande saker där och då. Cynikern har inget specialintresse för detta, men ibland bör man bredda sitt läsande. Intrycken här är alltså från en person som inte redan hade mycket kunskap om det som boken handlar om.

Boken presenteras som tre essäer. Enligt Nationalencyklopedin gäller att en essä

betecknar oftast en skriftlig framställning av måttligt omfång där man avser att meddela fakta men gör det på ett personligt sätt.

Det finns tydligen tolkningsutrymme, ty dessa s.k. essäer är knappast av måttligt omfång. Bokens tre delar är

1. En essä om köpmannen Francesco Datini, och hans vedermödor att utöka och behålla sin förmögenhet.Detta låter sig göras då han sparade nästan all skriftlig kommunikation, vilket är unikt.
2. En släktkrönika om finansfamiljen Medici. Visserligen "bara" om de fyra generationer som är mest kända. Av naturliga skäl kan en sådan historia inte bli måttlig då släkten var inblandad både i bankverksamhet och politik under lång tid. Och som om det inte räckte fyller författaren i ett sista kapitel ändå på med generation fem och framåt.
3. En familjekrönika om Rodrigo Borgia och hans "ökända" barn. Han är även känd som påve Alexander VI. Inte heller denna berättelse kan kallas måttlig, då påvar och kardinaler inte bara hade många interna maktstrider att kämpa i, utan även var fullt sysselsatt med aktiv och aggressiv utrikespolitik (vilket de tack och lov inte tillåts göra i modern tid). Även ett axplock av dessa maktkamper skulle bli omfattande att dokumentera.

Först några ord om vad som verkligen är positivt, det personliga anslaget. För att kunna uppskatta historiska böcker behöver Cynikern en slags ciceron. Någon som talar om varför personer gör si eller så. Vilka taktiska och strategiska överväganden som personer kan tänkas gjort. Ingen kan naturligtvis med visshet veta hur tankarna har gått, och det är därför man uppskattar denna ciceron om man inte redan kan de geografiska och politiska förutsättningarna för berättelsen. Naturligtvis är det inte tillräckligt att veta dessa förutsättningar för att förstå personernas överväganden. Bara för att man har alla fakta betyder det inte att man kan koppla ihop dessa fakta på ett vettigt sätt, vilket också kräver en ciceron.

Den första essän är allt vad man kan önska av en historisk essä, åtminstone den bästa som Cynikern läst. Fyllt av kommentarer och exempel på hur författaren själv i rollen som pensionerad advokat uppfattar situationer. Kanske det låter sig göras för att det handlar om en enda persons liv och är ett relativt kort öde att beskriva.

I de två övriga bokdelarna blir det tyvärr nästan enbart traditionella historiska fakta staplade på fakta staplade på mer fakta. Av typen person A, kusin till B, bördig från C men på besök i D låter fängsla E för att tillsammans med F konspirerat om att avsätta G. Oerhört tröttsam läsning för en icke-historiker, eftersom inga djupare förklaringar ges. Ett exempel ur mängden "Efter Girolamas död gifte Katarina om sig, först med en man som blev mördad, och därefter med Giovanni de'Medici, en brorson till Cosimo fosterlandets fader." Ensam ter sig en sådan mening inte oläslig, men när var och varannan mening är på detta sätt blir resultatet varken förståeligt eller inspirerande.

Det man behöver för att ta till sig dessa släktkrönikor är

1. Ett starkt intresse och envishet
   eller
2. Förkunskaper om personer och geografi

Även som allmänintresserad läsare utan extrema förkunskaper skulle det gå att ta till sig materialet på ett fullgott sätt, men det skulle krävas kartor, registerförteckning, personförteckning och släktträd till boken. Och av det finns tyvärr inget spår i boken. Vilket inte är helt oväntat då författaren varit jurist. I ett yrke som går ut på att göra sig själv oumbärlig är det korkat att bistå med hjälpmedel för självhjälp, och dessa vanor försvinner knappast i första taget, vad det verkar.

De två sista "essäerna" har alltså för lite personliga kommentarer och alltför komprimerat berättande utan något resonerande om varför göra si eller så. Cynikern kommer i framtiden eventuellt vilja läsa engelska böcker (då bra böcker på svenska uppenbarligen saknas) för att lära sig mer om släkten Medici. En snabb sökning visar att Medici Money av Tim Parks, The Rise and Fall of the House of Medici av Christopher Hibbert samt April Blood av Lauro Martines kan vara lämpliga kandidater. Gissningsvis har författaren också läst en eller flera av dessa, dock utan att notera att dessa författare valt att bjuda läsaren på släktträd, register och liknande hjälpmedel...

En allmän undran är varför traditionellt historiskt berättande alltid måste vara på detta sätt. Då det är akademiker som sätter standarden för denna tradition så kan anledningen vara

1. Akademiska historiker tycker allting är självklart och något behov av att ytterligare förklara motiven bakom skeenden och beslut inte kan finnas.
2. Akademiska historiker tycker att det inte ligger i deras profession spekulera i saker (t.ex. motiv till handlingar) om det inte kan beläggas med skriftliga källor.
3. Akademiska historiker har ingen förståelse för ekonomiska och psykosociala motiv, vilket är vad som faktiskt driver det mesta av det historiska skeendet - så länge religion och ideologi han hållas utanför (och knappt ens då, om man är cynisk).

Det får vara en öppen fråga men Cynikern tror att det nästan alltid handlar om orsak (1+2) eller (2+3) i kombination. Vilket är trist för oss som inte kan djupstudera historia på betald arbetstid, eller som pensionär.

Finns att köpa hos bl.a. Adlibris, Bokus.