Ständigt dessa ambassadörer från Moskva

Titel: Ryssland och svensk säkerhetspolitik
Författare: Sven Hirdman

Det är lätt att få ett intryck av att ambassadörer från Moskva skriver fler böcker än andra ambassadörer. Cynikern har tidigare recenserat Moskvaambassadör Örjan Berners berättelse utan att imponeras. Låt oss även undersöka hur hans efterträdare i Moskva, Sven Hirdman, berättar om sina minnen.

Hirdman blandar både stora och små händelser och lägger in personliga bedömningar, vilket verkligen uppskattas av Cynikern. Definitivt intressantare än företrädaren Berners bok om sin tid i Sovjet. Genom att Hirdman lägger in personliga reflektioner öppnar han förstås även upp för kritik. Som läsare får man insyn i hur dålig koll på läget som UD faktiskt har, och dessutom att omdömet verkar svikta hos författaren ibland. En avvägning som varje självbiografi måste göra. Utlämna sig själv för att leverera intressant läsning, eller låtsas vara en fullkomlig person med följd att läsarvärdet uteblir.

Boken är föredömligt indelad i teman vilket betyder att läsaren enkelt kan hoppa över avsnitt av mindre intresse. Fru Hirdman får exempelvis 25 sidor i boken för att skriva sin egen berättelse.

Innehållet är alltså för det mesta värt att läsa. Trots det. Cynikern skulle inte vara cyniker om han inte kunde raljera över en författares diverse hjärnsläpp. Nedan följer de kanske tre största hjärnsläppen i Hirdmans bok.

För det första. Hirdman har under hösten fått epitetet ryssvän och värre (i motsats till USA-vän) för att han i en intervju i Filter menar att Sverige bör ha en bättre relation med grannlandet Ryssland. Cynikern ser inget fel i det argumentet, men i denna bok är Hirdman kritisk till att Litauen kräver visum av ryssar som transiteras mellan Ryssland och Kaliningrad-enklaven, Hirdman tror att en orsak till att den negative Rysslandsbilden i Sverige kan bero på att få svenskar har besökt Ryssland. Märkligt nog reflekterar han inte över att svenskar och andra medborgare i EU behöver visum för att besöka Ryssland. Antagligen ingenting man tänker på när man som diplomat reser världen runt och där assistenter ordnar alla praktiska detaljer, som visum.

Som läsare undrar man definitivt över vilken utrikespolitisk princip Hirdman arbetar efter. En princip som tydligen säger att det är helt okej att Ryssland har visumkrav för EU-medborgare men att EU inte bör ha visumkrav för ryssar.

För det andra. Hirdman påstår sig ha skrivit 10000 rapporter under sina år på UD. Inget konstigt så långt. I boken finns även en bilaga kallad Råd till en ung diplomat. Där framhävs vikten av att uttrycka sig klart, inklusive i skrift.

Diplomatens viktigaste verktyg är språket [...].Man kan uttrycka sig på olika sätt - tydligt, tvetydigt eller avsiktligt otydligt - men det väsentliga är att man själv såväl som motparten alltid förstår vad man menar.

Med beaktande av detta är det svårt att förstå följande reminiscens som Cynikern hittar i boken. Hirdman är tillsammans med den svenske försvarsministern i Ryssland.

Under rundvandringen efteråt frågade jag akademins chef, en generalöverste, hur man handskades med kärnvapen i undervisningen. Han svarade att vad gällde strategiska kärnvapensystem låg hela ansvaret och hanteringen hos Kreml; det hade han inte med att göra. Vad gällde taktiska kärnvapen vas saken emellertid annorlunda. De var ju integrerade i de ryska armédivisionerna och deras användning ingick därför i akademiens undervisning, sade generalen. En tankeställare för oss.

Cynikern skulle vilja påstå att det är alltid oklart för en läsare vad som är innebörden av en s.k. tankeställare, utan en närmare förklaring. Det som för en person är en tankeställare, kan för en annan person med högre intelligens, mer kunskap och med större kreativ förmåga helt enkelt vara en ytterst banal tanke. En möjlighet kunde vara att Hirdman menar att samtalet var en tankeställare eftersom han fick ny information om taktiska kärnvapen. Varpå man då tvingas idiotförklara den svenska försvarsorganisationen. Även om svensk underrättelsetjänst visste detta faktum (som knappast kan vara topphemligt om en general berättar det för utlänningar) har de alltså inte förmedlat denna kunskap till personer som ansåg denna kunskap viktig, i detta fall försvarsministern och Hirdman.

För det tredje. Vid ett annat tillfälle berättar Hirdman om att han var gisslanförhandlare mellan georgiska regeringen och en gerillaledare. Hirdman utverkade

frigivning av gisslan i utbyte mot fri lejd för gerillaledaren. Någon vecka senare bröt den georgiska regeringssidan överenskommelsen och tillfångatog gerillaledaren och hans män och sköt dem.

Detta är alltså inte mer än ett kort omnämnande i boken och man är som läsare egentligen inte intresserad av mer information än så. Trots det måste man nog kräva mer information för att rättvist kunna bedöma vad Hirdman påstår. Om man utgår från orden som de skrivits och i deras vanliga betydelse måste man fråga hur det är ställt med omdömet hos Hirdman. Att lova "fri lejd" kan inte vara något annat än en frist som gäller en kort tid, maximalt ett dygn. Tillräckligt för att gerillaledaren ska kunna fly till en säker plats. Det står inget om att denna gerillaledare är utlovad amnesti, så därför ställer sig Cynikern mycket tveksam till att någon överenskommelse har brutits. Är det författarens ålder som börjar märkas, har han alltid haft så dåligt omdöme att han inte förstår skillnad mellan fri lejd och amnesti, eller driver Hirdman en agenda (t.ex. i konflikten mellan Georgien och Ryssland)?


Boken finns att köpa hos bl.a. Adlibris inbunden, Bokus inbunden, CDON inbunden.