Olycklig kärlek i Kultursverige

Titel: Egenmäktigt förfarande
Författare: Lena Andersson

Egenmäktigt förfarande verkar enigt hyllad av Kultursverige, och det är orsak så god som någon att ge sig i kast med en bok som denna. Om inte annat för att få ett grepp om vad som ligger rätt i tiden och hur Cynikerns smak är kalibrerad i förhållande till kulturarbetarnas smak (epitetet kulturarbetare är självförklarande, om inte kan man tänka på en person som skulle kunna vara lämplig för ett avsnitt av podcasten Värvet [som väntat hennes intervju]).

Temat är alltså en kärlekshistoria av det olyckliga slaget. Ett gammalt tema, men här berättat på ett ovanligt sätt. Språket som beskriver huvudkaraktären Esters tankar är ovanligt precist och logiskt vilket känns fräscht då nästan hela den samtida svenska romanlitteraturen berättas som om huvudkaraktären är påverkad av droger. Det negativa är att samma sorts språk används i dialoger, och då inte känns helt trovärdigt. Läsaren bjuds in till Esters inre liv och får även att antal visdomar om livet förmedlade till sig, inte helt olikt en bok av Paulo Coelho.

Det några recensenter haft att invända är att själva kärlekshistorien är aningen pubertal. Det kan Cynikern instämma i med tanke på att huvudpersonen är en kvinna 31 år fyllda. Det måste vara extremt ovanligt att denna typ av kärlek inte drabbar en kvinna tidigare i livet och då redan gett personen skinn på näsan vid åldern 30+. Kärlek är dock som den är, svårdefinierad, så man får lov att acceptera premissen då i princip allt kan hända i kärlekens domäner. Det aningen tragikomiska är att Esters existensberättigande som kulturarbetare (åtminstone som hon marknadsför sig) är att hon vill att få omvärlden att se världen som hon känner den. En Cyniker blir osäker på värdet av denna visdom om personen kan falla så pladask in i en banal tonårsförälskelse. Detta hennes uttalande kommer i boken alltså före själva förälskelsen.

Hur kan då boken vara så hyllad? Det finns inget omvälvande med boken mer än att berättarstilen är ovanlig. Svaret är naturligtvis att boken är starkt självbiografisk, en nyckelroman. Huvudpersonen är författaren själv, och huvudpersonens förälskelse är en känd kulturarbetare (topp 100 i Sverige). Den svenska litteraturproduktionen är inte starkare än att en medelbra roman med skvallervärde kan få kulturarbetarnas samlade hyllningar. Eftersom boken inte har mängder av berättande på tomgång för att ge högre antal sidor, så är det ändå inte bortkastad tid att läsa boken. Inte direkt en hyllning men så bra betyg som Cynikern kan ge denna bok.

Finns att köpa hos bl.a. Adlibris inbunden, Bokus inbunden, CDON inbunden. Fanns tidigare att lyssna gratis på Sveriges Radio.