Deflation är mest ett hjärnspöke

Äntligen har en ledande ekonom talat klartext om risken för deflation (allmänna prisnivån sjunker). Nämligen att det bara är propaganda. Lars Jonung säger i SvD

I debatten nämns ju deflationshotet flitigt. Hur ser du på det? 

- Det är en ren skrämselpropaganda. Vi måste skilja på god och dålig deflation. En period av måttlig och förutsägbar deflation innebär inget hot mot den svenska ekonomin. Vår historia visar att perioder med låg deflation har gett oss samma reala tillväxt som perioder med låg inflation. Det är plötslig och oväntad deflation eller inflation som ger problem.

Cynikern tror att deflation kan förekomma, det är inget påhittat koncept. Cynikern förnekar inte att deflation förekommit tidigare i mänsklighetens historia. Vidare att det alltid finns en risk för deflation, på samma sätt som det alltid finns en risk för att en asteroid träffar jorden och utplånar mänskligt liv. Det Cynikern inte köper är att deflationsrisken skulle vara extremt hög idag (med viss reservation för en sprickande fastighetsbubbla).

Det har i många år talats om risker för och skadeverkningar av deflation. Den senaste tiden alltmer ofta, inte minst i den annars utmärkta The Economist. Cynikern är ingen expert på området. Långt därifrån. Däremot känner han igen ett tomt argument när han hör det. Och deflationsargumenten är ungefär så ihåliga och dumma som de kan vara.

Det är inte helt lätt att inhämta objektiv kunskap om ämnet. Därför kan det finnas anledning att återkomma i ärendet om Cynikern hittar mer information eller bra argument för eller emot deflationsrisken. Låt oss i alla fall starta med tre fullgoda (mot-)argument gällande att vara skeptisk inför "experter" som varnar för deflation.

1. I de historiska exempel som ges på en farlig deflation är det alltid en följd eller biverkan av en mycket större idioti eller kris. I normalfallet ett stort krig. Så istället för att Riksbanken skall låtsas bekämpa deflation kanske det vore bättre att låta politiker försöka förhindra krig, med lämpliga medel. En annan god idé är att hindra abnorm tillgångsinflation, t.ex. den glada tid som föregick depressionen på 1930-talet med tillhörande deflation.
2. Ibland anförs Japan som ett exempel på deflation. Då måste man rycka till. Vi skulle vara rädda för deflation därför att det kraftigt skadar vår välfärd, men det är inte så att japanerna lider svårt av sin deflation, om man nu antar det är sant. Som befolkning har de det ungefär så bra som vilken befolkning som helst i en västerländsk demokrati. Visst skulle de kunna ha det ännu bättre, och visst skulle Japan kunna vara lika stor och tongivande som på 1980-talet innan deras fastighetsbubbla brast. Men dåligt har de det inte.
3. I debatten framställs det ofta som att KPI-ändringarna är farligt nära noll. Som om det finns en mystisk dragningskraft som drar ned ekonomin mot deflation så snart nollstrecket passeras. Löjligt. Deflation startas inte av att konsumentprisindex sjunker under viss tid. Det är dock befogat att tänka strikt här. KPI är misstänkt likt den s.k. allmänna prisnivån, och att denna faller är den vanligaste definitionen av deflation, lekmannadefinitionen. Så om definitionen säger att det råder deflation måste det väl vara deflation? Problemen enligt Cynikern är dels att det inte finns en allmängiltig och vedertagen definition av deflation och dels att även om lekmannadefinitionen signalerar deflation så betyder det ändå inte att de negativa skadeverkningarna automatiskt startar.

Cynikern är tillräckligt gammal för att minnas ständiga inflationsbrasor, och tycker att man bör fortsätta bekämpa inflation. Det krävs i princip inte mer än en golfrunda mellan riksbankschefen och finansministern för att inflationen skall ta fart, medan deflation verkar kräva en period av krig och svält för att ta fart. Detta är förklaringen till att deflation är så sällsynt. Tack och lov.