Hans Dalborgs år med Nordea

Titel: Ansvarets sköna börda
Författare: Hans Dalborg

Som så många gånger tidigare undrar Cynikern över vem den tilltänkta bokköparen kan tänkas vara. Visserligen finns på omslaget en halv ledtråd i undertiteln: Mina år med Nordea. Man kan här inte räkna med långa inblickar i exempelvis uppväxt och studieår. Vilket förstås nästan alltid är en fördel i biografier (Cynikern kan inte minnas ett intressant uppväxtminne i en biografi - oftast alltför tillrättalagt). Bokens fokus är alltså hur Dalborg och Nordea utvecklats under hans cirka tjugo år i koncernen.

Den stora besvikelsen är att det inte blir tillräckligt personligt för att bli intressant. Åtminstone inte för Cynikerns smak. Stora delar av boken är bara kameral uppräkning av händelser i Nordea och omvärlden. Inte sällan med inklippta tidningstexter och motiveringar till utmärkelser som hyllar Dalborg själv eller Nordea under hans ledning.

För att undvika missförstånd. Cynikern har inga problem med att Dalborg är en av de senaste decenniernas stora ledargestalter i Sverige. Han har gjort en stor insats. Men som bokläsare är det kanske inte den saken man söker bekräftelse på.

Boken innehåller mycket fakta som är svåra att kontrollera, men heller inte speciellt intressanta att ljuga om. Undantaget är konflikten till Erik Penser som aldrig kommer redas ut i denna världen. Pensers syn på saken behandlas i boken Spekulanten. Cynikern upptäcker dock en händelse som Dalborg tveklöst ljuger om. Visserligen finns inget bra motiv, så förmodligen är det dåligt minne i kombination med knapphändiga anteckningar. Sidan 243 skriver han "18 februari 2000 [...] Då skymtade jag plötsligt vd:n i Skandia, Björn Wolrath, i korridorerna [på ett hotell i Amsterdam]". Då Wolrath avgick som vd 1996 och helt lämnade Skandiakoncernen 1997 så låter detta inte speciellt troligt. Möjligen såg han Wolrath men har i efterhand inte koll på att Wolrath inte längre hade anknytning till Skandia. Men han framhärdar i nästa mening "Skandialedningen hade möte i Amsterdam!". Dalborg har dessutom redan på sidan 20 givet en ungefärlig tidpunkt för Wolraths detronisering i Skandia. En tidpunkt som inte är förenlig med år 2000.

Dalborg är något av urtypen för en glad gamäng som är kulturell. Det ligger knappast i hans karaktär att uppvisa bitterhet eller cynism. Trots det så dyker det faktiskt upp några exempel på personer som han sågar. Dels Thorleif Krarup som Dalborg både tillsatte och avsatte som vd. Thorleifs familjeproblem gjorde tydligen att han inte kunde sköta jobbet tillräckligt bra. Dels holländske bankmannen Rijkman Groenink som han kallar en innerst inne osäker person! Sågar Dalborg dessa personer för att de är utlänningar som aldrig kommer läsa hans bok? Det skulle i vilket fall varit intressant om Dalborg kritiserat några svenska profiler han mött genom åren.

Uppskattningsvis är det bara några rader på var 50:e sida som Dalborg är personlig eller visar insikter som går bortom plattityder. Så trots en god litterär stil så är detta enligt Cynikerns mening inte tillräckligt för att kunna rekommendera läsning av en sådan här tegelsten. Såvida man inte har ett sjukligt intresse av just författaren eller Nordea,


Boken finns att köpa hos bl.a. Adlibris inbunden, Bokus inbunden, CDON inbunden.