När julen närmar sig är det många som skänker pengar till välgörenhet. Då passar det extra bra att påminna om problemen med dessa insamlingar. Det för många avgörande problemet, att veta att pengarna faktiskt kommer fram, behandlas på DN debatt av Gerda Larsson från organisationen Charity Rating. Artikeln gäller 90-konton som är en slags miniminivå för de krav man kan ställa som gåvogivare. Nämligen att pengarna används till det du som givare tror att pengarna skall användas till.
90-kontomärkningen som enligt artikeln funnits sedan 1943 var säkert det bästa som kunde göras på den tiden, men i dagens samhälle med IT, billiga resor och kontrollorgan av alla de slag förefaller regelverket ålderdomligt. Det är enkelt att själv se efter på Svensk Insamlingskontroll. Där finns ett kort dokument kallat föreskrifter som är hela regelverket.
Verifieringar av detta slag handlar alltid om förtroende. 90-konton etablerar ett förtroende som en hjälporganisation betalar för i utbyte mot att Svensk Insamlingskontroll granskar verksamhet och ekonomi. Då krävs såklart att man har förtroende för Svensk Insamlingskontroll. Tyvärr är det svårt att få detta förtroende utifrån detta enda dokument.
Kravet för 90-konto är enligt 12 § att minst 75 % av de totala intäkterna skall gå till ändamålet. De flesta vet att bokföring är det möjligas konst men vad totala intäkter betyder är ändå relativt klart. Därtill finns en kommentar i dokumentet vad totala intäkter är.
Mer oklart är vad som menas med ändamålet. Det finns t.ex. ett begrepp som kallas ändamålskostnader, och det verkar enligt debattartikeln räknas som att dessa kostnader räknas som att pengarna går till ändamålet. I själva dokumentet definieras visserligen ändamålskostnader men om om det är legitima kostnader för ett 90-konto framgår inte.
Som ett påhittat exempel. Du skänker 100 kr för att bistå ett flyktingläger i Afrika. 10 kr försvinner genast i lokalhyror till huvudkontorets innerstadsadress och löner till ledningen. Detta kallas administrationskostnader. Då är 10 % av de 25 % tillåtna avbrända. Innan mat och kläder kan köpas för dina pengar måste hjälporganisationen betala 25 kr "skatt" till den lokala makthavaren/krigsherren för att få bedriva hjälpverksamhet. Är dessa 25 kr ändamålskostnader? Har man klarat kravet att 75 % av totala intäkter ska gå till ändamålet? Räcker det att 75 % av pengarna lämnar huvudkontoret för att få 90-konto, oavsett hur pengarna används i Afrika?
Om 65 % når de behövande i exemplet och om detta är bra eller dåligt måste var och en bedöma. Men eftersom det inte klart och tydligt framgår från föreskrifterna hur "gå till ändamålet" definieras så kan man inte annat än tappa förtroende till 90-konton, när man som Cynikern försöker ta reda på vad ett 90-konto egentligen garanterar.
Transparens och öppenhet är A-O. Både från hjälporganisationer och från Svensk Insamlingskontroll. Och Charity Rating har helt rätt i att regelverket kring 90-konton måste moderniseras och framförallt förbättras.
Som en lustig bisak vad gäller förtroende så hittar man inte ens Röda Korset via hemsidans sökfunktion över godkända 90-konton. Har Röda Korset betalt alldeles för mycket till sin generalsekreterare (igen), eller har Svensk Insamlingskontroll ingen kontroll över vilka organisationer man certifierat? Eller både och?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar