En svensk spionjägare berättar

Titel: Spionjägaren. Del 2, Säpo, IB och Palme
Författare: Olof Frånstedt

För en äldre generation är det alltid intressant att få nya perspektiv på hur Olof Palme ljög för Sverige när det begav sig. Berättas det dessutom av en hög tjänsteman inom polisen får det såklart extra tyngd. Författaren var chef för Sveriges kontraspionage under åren 1966-1978. Kontraspionaget var på den tiden en avdelning på Rikspolisstyrelsen.

Tyvärr framgår det inte exakt hur kontraspionaget förhöll sig till Säk (SÄPO), och var gränsen mellan deras verksamheter drogs. Gissningsvis finns det bra förklarat i del 1 av dessa böcker, men ämnet för del 1 verkade tråkigare så Cynikern läste endast del 2. Gränsdragningen till organisationen IB existerade inte då dess verksamhet var att betrakta som illegal. Polis och IB verkade parallellt, till stor irritation för Polisen som var tvungen att stå tills svars för sitt agerande. Dagens SÄPO sysslar med (enligt wikipedia)

• kontraspionage
• kontraterrorism
• författningsskydd
• säkerhetsskydd
• personskydd

och har därmed tagit över kontraspionaget från Rikspolisstyrelsen. Klart är dock att författaren inte har mycket positivt att säga om Hans Holmér, SÄPO-chef m.m.

Författaren Frånstedt är nu en gammal man, men skriver fortfarande vitalt och verkar ha ett rörligt intellekt. Man skulle kanske önska att han tidigare i livet tagit bladet från munnen och skrivit om sina erfarenheter, men Cynikern har inget emot ärligare böcker senare i livet då författaren har mindre att förlora av att faktiskt vara ärlig. Eller åtminstone ärligare än om boken skrivits 30 år tidigare. Jämför med 2015 års biografi av Fredrik Reinfeldt som totalt saknar information som inte redan var känd. En bok som aldrig borde skrivits, än mindre tryckts på papper.

Det negativa man kan tycka om boken Spionjägaren är att Frånstedt i ett avseende förolämpar läsarens intelligens. Frånstedt påstår nämligen att vid byte av information under hans tid som chef har Sverige fått mer information av utländska säkerhetstjänster än vad man givit ifrån sig. Han går faktiskt så långt som att påstå att han ofta inte givit någon motprestation alls för all den information han mottagit från utlandet!

För det första så vet man att en spion eller spionchef ljuger i långt mer än hälften av vad han påstår (när det gäller viktiga saker), så det finns ingen som helst orsak att tro på hans ord.

För det andra så vore han i så fall den första spionchefen i världshistorien som inte gav bort information som kunde gynna den egna ställningen eller karriären. Tänk scenariot att Sverige behöver få fatt på en spion och för detta behöver information av exempelvis MI6. Att fånga spionen framställer Frånstedt i mycket bra dager. Så frågan är hur mycket som Frånstedt är beredd att byta bort för att gynna sig själv? Svaret är: hur mycket som helst, så länge hans chefer inte blir upprörda. I detta exempel kan det mycket väl tänkas att Frånstedt inte skulle namnge någon annan spion som motprestation för tjänsten. Därför att detta skulle vara alltför riskabelt och oönskat med hänsyn till hans chefer. Däremot är det fullt möjligt att han gett bort information som är värt tio gånger mer, men som "bara" skadat det svenska civilsamhället, utan att direkt skada svenska polis- och spionorganisationer. Som jämförelse. Sverige har gissningsvis fått en del information av CIA genom åren. Och för detta blivit kompenserade får man förmoda. Men för att hålla informationsflödet levande behövde den ryggradslösa politikern Anna Lindh inte tänka två gånger när det gällde att prioritera. Göra CIA irriterade, eller frångå svensk lag och tillåta CIA att hämta misstänkta terrorister på svensk mark. Ett enkelt val.

Frånstedt är den måhända mest hedervärde spionchefen genom historien, men det är helt enkelt inte trovärdigt att han avstått från att sälja svenska intressen (värdet av vad han givit större än värdet av vad Sverige erhållit) för egna fördelar. Som exempel, och mer av en kuriositet, finns ett aktuellt påstående som även det förolämpar läsarens intelligens. Spionförfattaren Thomas Engström (recenserad på bloggen) påstår att "i skrivande stund har jag artontusen kronor på kontot". Ja han har kanske artontusen på matkontot. Men varför skriver han inte hur mycket han har på resekontot, nöjeskontot och sparkontot? För att inte nämna fonder och andra tillgångar som snabbt kan säljas vid behov.

Lek med ord som får lögner och halvsanningar att framstå som sanna blir bara tröttsamt och löjeväckande för en cynisk läsare.

Boken finns att köpa hos bl.a. Adlibris inbunden, Bokus inbunden, CDON inbunden.